Ja nejmen skam den som ger sig då....

Jag ska nu göra ytterligare ett försök. Det här är en blogg mest för mig själv, där jag försöker sätta ord på alla dessa tankar som far omkring i mitt huvud och som då också blir för långa för att skriva i andra sociala medier. Jag låg vaken hela natten och kunde inte sova. Började fundera. Jag har börjat ändra mitt liv, tränar mer, äter bättre, försöker sova bättre och stärka mig själv både fysiskt och psykiskt. Börjar sakta bli ganska nöjd med den jag är. Efter att ha under en period i mitt liv ätit piller för att inte känna något alls så har jag lovat mig själv att alltid tillåta mig själv att känna allt. Jag vet inte om det är så klokt. Det här med att bli ledsen, sårad, sviken gör ju så förbannat ont. Är det verkligen nyttigt? Jag är en känslomänniska, jag känner allt i massor och i en svindlande fart. Jag försöker lita på min intuition men jag tror den är trasig... När man blir sviken eller snarare sårad av personer som man tycker väldigt mycket om så gör det så ont. Det är en fruktansvärd känsla men en som är nästan lika illa och som infinner sig är känslan man får i magen när man inser att man börjar bli van. Jag börjar bli van att bli sårad, lurad, bedragen, förnedrad. Jag menar vad säger det om mig? Är jag en sådan hemsk människa och världens karma anser att jag inte på något sätt har rätt till att få vara glad och lycklig? Det får mig då att ställa frågan, vad är det som gör att jag är en sådan hemsk människa?? Jag har inte ihjäl människor eller djur, jag saboterar inte för andra människor, jag är inte elak. Visst kan en och annan ilsken tanke dyka upp ibland men är det verkligen grund för att jag inte ska få uppleva lycka? Om man nu inte tror på karma så kanske nån säger att man omedvetet dras till en viss typ av människor och då ställs nästa fråga, vad är det som gör att jag då bevisligen dras till människor som vill såra mig? Eller är det så att det är sådana människor som dras till mig? Då kommer nästa frågeställning, vad är det hos mig som gör att dom dras till mig? Vad är det i min personlighet som gör att dom tycker att det här blir en bra människa att ge sig på? Jag vet itne hur andra ser på mig mig men jag brukar få höra att jag är glad, busig, ärlig, har glimten i ögat, rolig att vara omkring och att jag gör människor glada. Vad i det gör att man vill såra mig? Ska jag sluta vara glad, possitiv, ärlig, busig och göra andra människor glada? Om jag börjar vara elak, dum, bitter osv kommer det då att förändras, eller blir jag helt enkelt bli tvungen att vänja mig, acceptera att jag ständigt kommer att känna den här sorgen, den ledsamheten som kommer med att bli sårad? Ska det bli ett naturligt tillstånd för mig och kan man leva med det? Jag har under natten och dagen varit otroligt ledsen men sen hade jag ett samtal idag med en person som var så trevlig och snäll mot mig, från det mest oväntade håll och jag blev så där underbart glad igen ända tills jag slog av tanken att det bara är på låtsas att det inte finns nån ärlighet bakom och misstänksamheten tog tag i mig igen. Den här personen om jag bjuder in den i mitt liv kommer att göra mig ledsen, så varför ens försöka. Samtidigt som jag inte tycker det är rätt att döma denna person efter hur andra har betett sig. Jag står inför ett dilemma....vi får se hur jag gör. Många tankar som virvlar omkring i mitt huvud just nu. Vem bestämmer vad man förtjänar att få i livet?