Kärlek...att vara eller inte vara...

Ja idag har jag nya funderingar. Denna gång angående det här med kärlek. Ska det vara nått det? Ja det är klart att det är det men ibland så funderar jag på hur det är tänkt egentligen. Jag menar hur kan man hitta den person som man tror man ska leva resten av sitt liv med och sen helt plötsligt så är man inte med den personen. Då ställer man sig frågan, det sägs att det finns en person för varje människa...men den första då som man levde med, räknas inte den personen eller är det så att det var den personen så det är kört när det är över? Sen hör man ju mycket om det här med kärlek vid första ögonblicket. Finns det verkligen? Är det verkligen kärlek? Jag menar i ett sådant ögonblick vet man ju faktiskt absolut ingenting om den personen. är det inte så att man borde säga attraktion vid första ögonblicket? Jag menar tänk när det visar sig att den där underbara mannen man träffat har en massa ovanor, när man får veta att han inte tycker om djur eller vad det nu kan vara. Slutar man då plötsligt att vara kär? Sen funderar jag lite på det här med gammal kärlek. Eller ja möjligheten att återväcka gammal kärlek. Om man nu har haft väldigt starka känslor för någon för länge sedan, varit kär sen tar livet över och man går olika vägar och många år senare så väcks allting till liv igen. Är det möjligt och är det då riktig kärlek? Är det en kärlek som är värd att kämpa för eller borde man inse att man faktiskt inte får två chanser med samma människa? Det här med att kämpa för kärlek är ju också nått att fundera på. jag menar vart går gränserna? Vad är man redo att göra för att få den som man har starka känslor för? Kan man döda för kärlek? Kan man kämpa och visa vad man vill trots att personen är upptagen, eller om man själv är upptagen men känner att känslor väkts för någon ny? Hur långt är du beredd att gå för kärleken? Hur egoistisk får man vara är väl frågeställningen jag står inför. Har man rätt att såra andra människor för att få den man vill ha? Jag tycker att det är en liten intressant fundering, det pratas så ofta om kärleken i allt sitt rosa skimmer och glitter och kvittrande fåglar och sagoslut men hur ser det ut i verkligheten? Hur ser den svartare sidan ut och varför är det så tabu att prata om den sidan? Nu låter det ju som att jag är jättenegativ till kärlek och bara ser på det med dystra ögon och så är det verkligen inte. Jag älskar att vara kär och jag vill vara det så mycket jag kan genom livet ;) Jag är nog beredd att kämpa med näbbar och klor för den jag är kär i men jag är nog inte beredd att såra och skada andra människor i min strävan efter någon. Då tar jag hellre ett steg tillbaka och offrar mina känslor, om det sen är bra eller dåligt det vet jag inte :) När vi ändå talar om kärlek så kan jag ju inte låta bli att ta upp ämnet nätdejting. Är det bra eller är det dåligt? Jag har vänner som har haft enormt tur med sitt nätdejtande vilket är fantastiskt. Så glada för dom :) Har också nätdejtat...inte gått lika bra ;) Det är väl kanske lite som nätet i allmänhet...finns många väldigt märkliga människor där... Jag gillar konceptet i det avseendet att man kan vara ärlig från början och tala om vad man gillar och inte gillar och vad man söker så folk som inte kan erbjuda det eller tycker att man faller inom deras kategori kan gå vidare och man behöver inte lägga ner tid på det som inte passar. Men samtidigt kan jag tycka att det är lite sorgligt att vi börjar bli så dåliga på att träffa varandra rent fysiskt. Det är mycket konversationer över nätet men chattar och mail och allt annat tekniskt. Snart behöver man ju inte träffas alls. Man kan ha alla sina relationer via nätet....Det är sorgligt men det kanske blir bättre ;) Jag tänker iaf inte ge upp hur många gånger jag blir ledsen, sårad eller besviken, jag tänker ändå bli kär så mycket jag kan och kanske rent av börja fightas lite mer för den jag vill ha ;) Puss och kram på sig..

Ja nejmen skam den som ger sig då....

Jag ska nu göra ytterligare ett försök. Det här är en blogg mest för mig själv, där jag försöker sätta ord på alla dessa tankar som far omkring i mitt huvud och som då också blir för långa för att skriva i andra sociala medier. Jag låg vaken hela natten och kunde inte sova. Började fundera. Jag har börjat ändra mitt liv, tränar mer, äter bättre, försöker sova bättre och stärka mig själv både fysiskt och psykiskt. Börjar sakta bli ganska nöjd med den jag är. Efter att ha under en period i mitt liv ätit piller för att inte känna något alls så har jag lovat mig själv att alltid tillåta mig själv att känna allt. Jag vet inte om det är så klokt. Det här med att bli ledsen, sårad, sviken gör ju så förbannat ont. Är det verkligen nyttigt? Jag är en känslomänniska, jag känner allt i massor och i en svindlande fart. Jag försöker lita på min intuition men jag tror den är trasig... När man blir sviken eller snarare sårad av personer som man tycker väldigt mycket om så gör det så ont. Det är en fruktansvärd känsla men en som är nästan lika illa och som infinner sig är känslan man får i magen när man inser att man börjar bli van. Jag börjar bli van att bli sårad, lurad, bedragen, förnedrad. Jag menar vad säger det om mig? Är jag en sådan hemsk människa och världens karma anser att jag inte på något sätt har rätt till att få vara glad och lycklig? Det får mig då att ställa frågan, vad är det som gör att jag är en sådan hemsk människa?? Jag har inte ihjäl människor eller djur, jag saboterar inte för andra människor, jag är inte elak. Visst kan en och annan ilsken tanke dyka upp ibland men är det verkligen grund för att jag inte ska få uppleva lycka? Om man nu inte tror på karma så kanske nån säger att man omedvetet dras till en viss typ av människor och då ställs nästa fråga, vad är det som gör att jag då bevisligen dras till människor som vill såra mig? Eller är det så att det är sådana människor som dras till mig? Då kommer nästa frågeställning, vad är det hos mig som gör att dom dras till mig? Vad är det i min personlighet som gör att dom tycker att det här blir en bra människa att ge sig på? Jag vet itne hur andra ser på mig mig men jag brukar få höra att jag är glad, busig, ärlig, har glimten i ögat, rolig att vara omkring och att jag gör människor glada. Vad i det gör att man vill såra mig? Ska jag sluta vara glad, possitiv, ärlig, busig och göra andra människor glada? Om jag börjar vara elak, dum, bitter osv kommer det då att förändras, eller blir jag helt enkelt bli tvungen att vänja mig, acceptera att jag ständigt kommer att känna den här sorgen, den ledsamheten som kommer med att bli sårad? Ska det bli ett naturligt tillstånd för mig och kan man leva med det? Jag har under natten och dagen varit otroligt ledsen men sen hade jag ett samtal idag med en person som var så trevlig och snäll mot mig, från det mest oväntade håll och jag blev så där underbart glad igen ända tills jag slog av tanken att det bara är på låtsas att det inte finns nån ärlighet bakom och misstänksamheten tog tag i mig igen. Den här personen om jag bjuder in den i mitt liv kommer att göra mig ledsen, så varför ens försöka. Samtidigt som jag inte tycker det är rätt att döma denna person efter hur andra har betett sig. Jag står inför ett dilemma....vi får se hur jag gör. Många tankar som virvlar omkring i mitt huvud just nu. Vem bestämmer vad man förtjänar att få i livet?